Sidor

söndag 9 februari 2014

Ruttet...

Jaha, och vi fortsätter i samma spår....
Vad ÄR det här???
Hela hösten, inte en bacill. Och "bom" 2014, då får vi alla!
Det är inte klokt.
Vi hann ju precis repa oss från magbacillen...Så dyker nästa upp.
Fy faen vad trött jag blir.
Jag blir liksom inte sjuk. ;-) Och just nu, var det otroligt dålig timing.
Att vi åker på semester om 10 dagar stressar skiten ur mig.
Semestern, som vi behöver så väl, semestern som kommer att bli kul, men som just nu tuggar i mitt bakhuvud.
"jag hinner inte"....och så blir jag sjuk på det!
Fint!
Fan. Nu hinner jag garanterat inte med det jag tänkt.

Lilleman var ju rutten men feberfri på fredag morgon. Han hostade rätt duktigt.
Jag kände mig lite förkyld och kände hur det rev i lungorna..
Stora dottern hade klättrat klättervägg på torsdagen och vaknar i full panik, eftersom att hon inte kunde röra fingrarna.
Båda armarna krampade från armbågarna och ner!
Så det delades ut hostmedicin, värkmedicin och värmekudde innan vi sjungit upp oss och åkte till jobbet.
Det var liksom en sån där fredag när vi borde ha krupit ner under täcket alla och bara struntat i det...

Väl på kontoret kände jag hur jag sakta men säkert började frysa..
Mötet på fm gick bra, men lunchen smakade trälåda. Det var ingen höjdarlunch, men jag hade ingen smak alls.
Efter lunch hade vi en Workshop, där jag är glad att vi var två, för mitt huvud var inte med.
Jag smet iväg ganska tidigt för att gå på utvecklingssamtal med Lilleman och han hade rätt mörk röst när jag dök upp i skolan.
Jag behövde bara titta på honom för att veta att han hade feber.
Utvecklingssamtalet tog jag mig igenom på ren vilja. Sen hämtade vi Minime. Det spöregnade och vi var som tre blöta hundar när vi klev in i hallen.
Jag bara klev ur jobbkläderna och drog på mig mjukisbyxor, linne, college tröja och en stickad poncho.
Barnen fick varsin varmkorv och sen drog jag en filt över mig i soffan och frös så att tänderna skallrade.
39graders feber. Fint!
Lilleman hade aningen lägre, men dock rätt högt han också, så han bäddade ner sig i andra änden av soffan.
Jag somnade under filten på soffan och klev upp i morse...typ.



Och det är så värdelöst!
Jag blir sällan sjuk, men när jag blir, då däckar jag totalt.
Det finns inget "lagom" där. Jag funkar inte.
Maken, dök upp med ett "du, jag har ett mail du borde titta på" och fick en "är du på riktigt?" blick.
Sen somnade jag om....
Tanken var att vi skulle ha åkt på en kontorsinvigning på fredagskvällen, men det gick ju bor direkt.
På lördagen hade kusinen kalas på ett lekslott och dit åkte bara Minime och maken.
Vi andra fick snällt ligga kvar i soffan.
Idag skulle i åkt på släktmiddag, men det blev samma där.
Maken och Minime.
Vi har fortfarande 38. Surt.
Och nu såhär på söndag eftermiddag är det ju bara att öppna kalender och inse att veckan som var späckad med jobb, måste sållas ur.
Både min vecka och makens vecka är fullsmetad.

Det är ju inte så mycket att ojja om egentligen, man kan inte hjälpa att man blir sjuk, men det känns inte bra.
Morgondagens två workshops som jag hade inbokat har jag inget val på.
Jag har ingen röst att genomföra det. Det går inte.
Och Lilleman lär inte vara feberfri.
Jag har hela tisdagen inbokad hos kund, en massa ekonomijobb som jag ligger efter med på onsdagen, torsdagen är mässa hela dagen...

Man får liksom ta en dag i taget. Men risken finns att den energi vi förhoppningsvis laddar i värmen en vecka går åt första dagarna vi är hemma sen!
Fan.
Men, sånt är livet. Bara att bita i det sura.
Segt och irriterande.
Jag är inte van att vara trött och seg. Jag är effektiv och snabb! :-)

Så efter att ha legat på soffan ett par dagar så är jag uttråkad och frustrerad.
Nu är det dags att bli frisk!



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar