Är fejjan alltigenom ont?

Det blev lite skiftbyte i bregottafabriken. Jag spottade upp mig och åkte och jobbade. Maken vabbade hyfsat feberfria barn.
Efter ett par timmar fick jag ett sms att även han har kroknat.
Jippi!
När jag kom hem sent om sider, så möttes jag av tre par febriga ögon. Igen.
Man börjar undra om det är något i vattnet! ;-)

Nåja, jag hade en toppendag hos kund och vi hann massor, jobbade ikapp en massa och planerade framåt.
Så, nu är jag inte lika stressad över det längre. Vi - jag och kontaktpersonen tvingade även fram lite beslut på ledningsnivå, vilket gör vår vardag lättare.
Toppen!

Sen, efter lite mat i magen och gos på barnen blev jag sittande, med jobbdatorn och vips var klockan 23!
Det som snurrar på sociala medier nu är åsikter om bland annat fejjan.
Och jag känner att jag måste göra ett eget inlägg om det! :-)

Det första som snurrar är att man irriterar sig på "dumma/ korkade/ skrytsamma" inlägg hos folk.
Alltså det man lägger upp på sin "vägg".
Inte hos någon annan. Hos sig själv.
Och då tänker jag.."oj". Kan det man lägger upp hos sig själv, få andra att gå i taket? Varför då?
Om man blir skitirriterad på att någon lägger upp träningsincheckningar för femte gången på en vecka, eller att man haft mys med sin partner.. Vad säger det om sig själv?
Varför blir man irriterad över det?
Vad väcker det hos en själv, om det blir ett problem?
Vad får en att sluta följa en person som verkar, lycklig?
Det är alltså inte gnäll över hur jäkligt livet är, eller hur tomt bankkontot är, eller hur bra SDs politik är.
Utan, ganska oskyldiga inlägg, ändå.
Varför och vad väcker det hos MIG, när jag blir irriterad?
Det bör man tänka på.
Vad andra personer gör, som inte direkt påverkar mig, är deras ansvar. Men MIN reaktion på det är mitt ansvar.
Så tänker jag...

Sen dök det upp ett inlägg om att Fejjan är alltigenom dåligt och man bör kliva av det.
För att man slutar vara nyfiken på de som man kan följa för man vet redan allt. Man ska i stället ringa personerna eller tom träffas.
"på en kaffe" sådär lite lagom ledigt.

Då tänker jag såhär.
Vad man gör med Fejjan är återigen helt upp till var och en. Vad man delar, vilka bilder man lägger upp, hur ofta man är där...
För mig är Fejjan oerhört viktigt. Många tror nog att det är viktigt för att jag ska kunna uttrycka mig och hela tiden vara "online".
Och att allt som händer i mitt liv skrivs på fejjan, eller för all del här!
Så är det inte.
Oerhört mycket händer "bakom kulisserna".
Utan fejjan, skulle jag tappa den nära kontakt jag har med nära släktingar, nära vänner och faktiskt lite mer ytligt bekanta.

När arbetsdagen är slut, rasar man in i hallen. Två barn är akut hungriga. En make har inte jobbat klart utan sätter sig direkt på kontoret.
Vi äter middag, sen diskas/ städas det bort och en liten kille läser läxor, en stor tjej läser läxor och en liten tjej sitter mitt upp i alltihopa och lägger pärlplattor, typ.
Modern packar gympapåsar, hjälper till med läxor, viker tvätt, förbereder kläder till dagen efter och dammsuger upp två ton sand i hallen.
Sen badas barn, separeras handgripligt oense barn, pratas det med tonåring om livet...
När barn sen kroknat, då sätter jag mig ofta och återkopplar dagens jobb endera med kund eller make.
Ofta med make.
Vad har hänt under dagen, vad ska hända, vad ska jag göra, vad ska han göra....
Och sen blir det ofta lite mer konkret jobb och sen är det bingen.
Pling.
Ny dag, samma rutin. Typ.

Jag skulle aldrig, någonsin kunna prata med mamma varje dag i telefonen. Eller syrran, eller hennes döttrar, eller alla de underbara väninnor jag har.
Skulle jag göra det, hade jag luren i örat hela kvällarna och skulle inte ha mina barns uppmärksamhet.
Hos maken skulle det vare detsamma.
Han har redan som det är luren klistrat i örat stor del av dagen.

Så, att under dessa timmar, kunna ha olika personer på tjatten där man skriver när man hinner, eller i slutna grupper, där vi ibland är 13 personer som "tjitttjattrar" på kvällarna och garvar så att tårarna rinner är kanon!
Det skulle inte funka annars!

Och, när vi väl träffas, vi "pumor" ett par gånger om året, så är det just det som är så coolt. Att vi haft daglig kontakt däremellan, så att när vi ses, behöver vi inte lägga ett dygn på att komma i kapp, utan vi tar vid där vi slutade..
Och för mig personligen är det inget problem att jag vet det ytliga om folk. "jag såg det på fejjan"...
Tvärtom!
När jag fått den lilla informationen så frågar jag oftare "du jag såg på fejjan, hur mår du? vad hände? hur gick det?"

Och en där lediga kaffen...tja, jo...man kan ju försöka hinna med den.
I veckorna, är det rätt kört, faktiskt.
på helgerna, visst! Men att höra av sig samma dag och vilja träffa mig i stan på en fika. Tjena.
Det krävs lite logistik för det och det vill jag nog veta dagen innan...typ..
Så ja, jag förstår kritiken, absolut.
Alla behöver tänka igenom varför man gör det man gör.
Men JAG tycker INTE att fejjan är alltigenom ont. Det ger många människor oerhört mycket.

Ett exempel. En person, vaknade mitt i natten för ett tag sedan och hade problem med hjärtat.
H*n var helt ensam hemma.
Personen beskrev för mig "att vakna och känna "nu dör jag" och vara helt ensam, det är inte kul! Jag ringde ambulansen och jag förstod när dom kom att det här är inte bra. På akuten kopplade de upp mig med slangar och sladdar och jag förstod att jag nog dör nu, när sköterskorna trycket på alla larmknappar och sprang i panik i korridorerna"......

Så ensamma är många människor idag.
Att de personerna, som har - ingen- kan ha kontakt om än ytligt med människor på fejjan - inte profissionellt på linkedin och inte snabba korta inlägg på twitter, utan att kunna följa andras vardag i flödet på fejjan, kan vara skillnaden mellan att bara lägga sig ner och dö och att få pepp när man ändrar sin kost och går på första promenaden, för att överleva.

Sen är det upp till var och en vad man vill och inte vill göra, vara, delta i.
Men att döma ut hela fejjan och vi som faktiskt tycker att det är bra...näe..... :-)

Sen kan jag absolut bättra mig på att ringa folk, när jag väl har tid och tillfälle. Tex min son!
Där har jag _jämt_ dåligt samvete.
Men, han pluggar, praktiserar och jobbar på kvällarna. Vi är i total osynk.
Så att veta att jag kan hålla mig uppdaterad liiite irl är värt massor.

Så tänker jag.