Sidor

lördag 22 september 2012

Jag hoppas att vi slipper skämmas....

Det är väl ingen som missat nyheten om lilla Haddile som ska utvisas till Frankrike?
Igår var det en ganska liten notis, idag är det stora rubriker.

Och, jag hoppas verkligen att det är som en bekant sa, att det är Migrationsverket, som vill få fram hur tokiga lagar vi har i Sverige. Genom att driva en sådan sak, som även dom känner är orimligt, så ska man få regeringen att ändra lagen.
Man kan verkligen hoppas, för så otroligt korkade och utan känslor, kan dom väl inte vara?
Även de som har makten i sin hand, är väl föräldrar??

För, alla vet, eller -troligen alla vet, vad som händer om man överger ett barn?
Det spelar ingen roll, varför eller vad som ligger bakom, men om ett litet barn rycks ifrån sina föräldar, eller de vuxna barnet ser som sina föräldrar, får de stora men!

Ett barn förstår aldrig, varför personer försvinner.
De tror, att det är deras fel, att dom är oönskade och oälskade.
Till och med barn, som är med om skillsmässor, där man ändå träffar båda föräldrarna och får förklarat för sig varför man inte bor ihop, lägger skulden på sig själva.
Att dom kunde varit snällare. Att dom på något vis är ansvarig för skilsmässan.

Barn, som blir övergivna, får ärr i själen!
Det är allmänt känt!

Barn, som adopteras och som gör det, för att överhuvdtaget överleva och slippa bo på barnhem, slussas in i sin nya familj under lång tid.
Man jobbar stenhårt på anknytning. Och, det kan ändå bli problem.
Hur tänkter man när man ska skicka ett litet barn TILL barnhem?
Visst, hon får säkert fosterföräldrar i Frankriken också. Men det är ändå nya människor, nya miljöer, nytt språk!
Ny anknytning.
Det är ren och skär barnmisshandel, om hon skickas ut.
Hon borde få bo, där hon är nu, tills en eventuell mamma dyker upp. Och inte ens hon, ska få rycka iväg henne!
Hon är ju en främmande människa för denna flicka!

Jag vet flera idag vuxna människor, som lider av att ha blivit övergivna som små. Folk har försvunnit. Dött, rest bort, övergivit...
Barnen har aldrig fått någon förklaring eller schans att hela ärren som vuxna.

Man vågar inte släppa in folk på livet, för att man är livrädda att dom ska försvinna. Man vågar inte ens älska sina egna barn fullt ut, för att man är livrädd att dom någon dag ska försvinna..
Man driven sin man eller fru ifrån sig, för att man är rädd att bli lämnad.
Det sätter sina spår, att bli lämnad, övergiven, sviken och besviken.
Om det händer när man är liten, är det svårt att reparera, om det ens går.

Det är inte så svårt att fatta, även om man inte läst psykologi! (Det räcker med ett par program av Dr Phil!)

Så, jag hoppas verkligen att man tar sitt förnuft till fånga och låter flickan stanna.
Annars, får man skämmas över att vara svensk!





1 kommentar:

  1. Jag säger samma sak det här är en RÄTTSSKANDAL utan dess like man skiter i barns rättigheter. Om några månader kan jag titulera mig BARNSPECIALIST undersköterska och har precis läst allt igen om barns utveckling. Det här väcker tankar, kanske borde man utnyttja den erfarenheten man har på något mer sätt. Det är förfärligt att bara stå och se på. Vad ska man ta sig till? Hon satt där så trygg & söt i fostermammans famn nu ska hela hennes liv kastas omkull. Skulle kunna tänka mig demonstrera eller vad som helst. Varför upprör inte detta lika mycket på Facebook? Detta är lika hemskt som det på t- banespåret. Usch jag lider med fosterföräldrarna!!! Kram Ann

    SvaraRadera